Ister hatar cityfest

Min vackra stad har, som alla andra städer, en fest på sommaren.

I dagarna fyra fylls stadens centrala gator med krämare av den vanliga sorten; strumpor, godis, mobilskal, T-shirtar och allsköns bråte (vem köper nya köksluckor en torsdagkväll på stan?).

Små gatustånd med mat från olika länder finns utplacerade här och där; vilsdsvinskebab, langos, souvlaki, cavapcici, varmkorv, munkar, våfflor...och restauranger har flyttat ut, tävling i godaste maten har utlysts.

Öltält finns i mängder och det är mängder som väljer att tillbringa sin tid i öltälten, vissa har ju till och med en trubadur! Några scener har spikats ihop för artister från när och fjärran.

Axels Tivoli får jag inte glömma att nämna, discodunk från karusellerna ligger som en mjuk ljudmatta över staden.

Den här festen är årligen återkommande och är man politiskt korrekt så beger man inte sig på stan under dessa dagar. Det är lite trailer-trash att gå ut på stan, att överhuvudtaget befinna sig i stan under dessa dagar.

Jag är nästan politiskt korrekt. Jag gillar att gå ner på stan och hata eländet. Jag plågar migsjälv med att äta mig igenom mängder av maträtter, jag fnyser åt stånden med godis och laktritsremmar, jag går in i öltälten och hejar avmätt på bekanta som jag inte har sett på många år.

Jag står gärna och hatar festen, knaprandes på varma brända mandlar, mätt efter en underbar strömmingsburgare från lokala fiskare, samtigt som jag lyssnar på Ale Möllers Världsorkester med Lisa Nilsson.

Jag tror jag ska ner och hata lite idag också.