Hantverkare nära döden idag!

Varför kan inte hantverkare hålla tider? De kommer inte ens rätt dag!

Vi fick för några veckor sedan brev om att alla fönster skulle målas på utsidan, bostadsrättsföreningen hade ordnat detta. Förra veckan fick vi en lapp i brevlådan om att målarna skulle komma till oss den 24 augusti, på torsdagen, vilket vi tyckte var bra då min Älskade fortfarande hade semester.

På onsdagkväll plockade vi ner alla gardiner och pryttlar från fönsterbrädorna och gjorde alla fönster framkomliga. Vi bor i en femrummare med förråd och två toaletter. Alla rum, inklusive hall, förråd och toaletter har fönster, vardagsrummet har fönster åt två håll... så det blev lite pyssel.

Torsdag eftermiddag vid 14-tiden damp det ner ett nytt papper - Vi kommer måndagen den 28:e.

Det var bara att plocka upp allting, vi skulle ju få gäster över helgen, ville inte leva i en röra...så upp med allt, bara för att plocka ner rubbet på söndagkväll igen.

Måndagen hade målarna varit här, de hade inte tänkt på att fönstren i vardagsrummet kunde målas från balkongsidan, de hade flyttat på hela datorbänken...förstår inte hur de hade lyckats! De hade också slitit ner en lampa som de tyckte var i vägen. Det var bara att städa och plocka upp allt igen.

Idag när jag kom hem, var alla gardiner nerslitna, alla pryttlar bortplockade. De hade varit här igen!

Varför kunde de inte skriva en lapp och tala om att de skulle komma två gånger? De måste ha blivit mäkta irriterade när allt var upplockat, precis som jag blev vansinnig när jag kom hem och såg förödelsen!! Jag slängde mina ryggsäck i väggen, hjälmen flög och jag rusade till telefonen, vilka j-a idioter!! Döda, döda, döda !!

Firman hade stängt. Jag skrek till en telefonsvarare som inte tog emot meddelanden, det tog en stund innan jag förstod det.

Imorgon ska jag ringa och med min lenaste telefonröst be om ursäkt för allt merarbete vi orsakade då vi inte hade plockat undan, men påpeka lite snyggt att det kanske vore idé att vara tydligare i lapparna.

Flytthjälp?

Mina föräldrar har bestämt sig för att flytta. De var och tittade på en lägenhet nära Huvudstaden förra söndagen och på måndagen slog de till. De får tillgång till lägenheten den 1:a september.

Senaste tre åren har vi varit med om sex olika flyttar... antingen har vi flyttat själva eller så har vi varit behjälpliga hos andra. Vid senaste flytten, då ett par vänner flyttade från hus till lägenhet svor jag att "nu j--r är det slutflyttat" när hissen gick sönder och det var ungefär 20-30 kartonger kvar att bära till fjärde våningen. Det är ju inte som när flyttbyråer flyttar, de har ju remmar och vagnar, vi får lita till långa armar och starka ben... första 10 kartongerna kan man låtsas är träning, sedan börjar man bli trött på det också.

Så när mina föräldrar i våras började tala om att de kanske skulle flytta började jag övertyga dem om att det är bra att anlita en flyttbyrå. Hur bekvämt det skulle bli för dem och att det faktiskt inte är så dyrt. De funderade på det och tyckte att det verkade riktigt bra, allting skulle bli gjort på en dag, utan så mycket tjafs. Jag hade lyckats!

Förra veckan pratade mina kära föräldrar med C, min systers sambo och mina underbara systersöners far, som tyckte att "nämen, vi hjälper er, det är inga problem, vi fixar det "... Det finns inte en chans i världen att vi kan hålla oss undan, det har jag inte mage till. Så nu ska man bära tre våningar ner, utan hiss, sedan åka 18 mil och bära in sakerna. Shit, shit, shit!

Till jul ska jag köpa många julklappar till mina systersöner, två underbara 5-åringar. Varenda julklapp ska låta eller kräva vuxenhjälp för att fungera.

Funderingar kring ledarskap

Ledarskapsdisskussioner har förts på bloggen... själv jobbar ju jag som sjukgymnast och "coachar" människor, försöker få dem att ta ansvar för sitt fysiska (men även psykiska) välmående, ett slags ledarskap det också. Nedanstående har jag som rättesnöre i mitt arbete.

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,
men först och främst förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng
och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre
i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kirkegaard, dansk filosof

Isters seende

Två par glasögon till priset av ett, från 995 kr, läste jag för ett par veckor sedan och beställde tid för alla tre hos optikern. Vi ser lite illa allihop, men vi ser inte illa ut.

Det är så svårt att välja glasögonbågar! Man provar den ena bågen efter den andra och alla ser konstiga ut. Antingen är de för breda, för katt-aktiga, för skolfrökenaktiga eller bara fula.

När man äntligen har lyckats bestämma sig för vilken båge, ska man bestämma sig för om det ska vara antireflex, högbrytande glas, tonade glas eller kanske plast?

Till slut är man flera tusen kronor över det fantastiska erbjudandet man trodde man skulle kunna utnyttja.

Det kostar att se bra ut.

Flexibel midja

Följden efter fyra veckors vila från karate och två veckors vila från all träning är att kläderna krymper.

Det märkliga är att kläderna krymper bara på bredden, oftast i midjan, aldrig på längden. Selektiv klädkrympning kallas det visst. Eller flexibel midja hos bäraren.

Jag är en Ninja med flexibel-midja förmåga.

Första karatepasset efter sommaruppehåll

Tryckte in den flexibla midjan i karatedräkten, drog det bruna bältet runt midjan och klev in i dojon med en bugning, stor lust att träna, flera veckors uppehåll har fått mig att längta efter träningen!

Efter 20 minuter ville jag gå hem. Efter 40 minuter undrade jag om verkligen visste vad jag gjorde. Efter 80 minuter började jag få susningar i öronen och lät som en astmatiker under ett anfall och undrade om jag verkligen ska betala terminsavgiften.

Då var det 10 minuter kvar, min dräkt var vid det laget mer blöt än torr, lungorna höll på att explodera. Då ler vår tränare sadistiskt, och säger att nu ska vi träna lite explosivitet. Explosivitet de sista 10 minuterna av 90 minuters hård träning.

Hoppa högt jämfota, lägg in ett slag, hoppa högt. Med först höger ben fram tio gånger och sedan vänster. Därefter lite lättare, spark -hopp-slag-spark, bara fem gånger på varje sida. Därefter bara lite knäböj med hög spark efter tio gånger på varje sida. Lungorna höll, men sista slaget, då det är meningen att man ska lägga på ett kiai (ett skrik), blev bara någonting i stil med öhöm...

Vid nästa pass, på onsdag, kommer inte jag att kunna lyfta benet mer än tio centimeter från underlaget.

Jag älskar att träna karate!

Isters pedagogiska bragd

För ett par veckor sedan hjälpte jag mina föräldrar att köpa dator, jag höll på brista i gråt av avund när farsan frågade om 30000 räcker till en bra dator...men jag höll mig och notan hamnade på strax över 10 lappar.

Deras datorkunskaper är obefintliga. Första steget blev att lära dem att sätta på datorn och lära sig att klicka. Bara klickandet krävde en hel del; farsan är delvis förlamad i högerhandens fingrar, morsan är vänsterhänt. Det blev högerhänt mus på vänster sida...

De lärde sig fort och har lagt Kungen och spelat Flipper flitigt, jag la genvägar på skrivbordet.

Nästa steg var att koppla upp sig mot Internet; jag beställde bredbandsabonnemang från rätt leverantör och allt fungerade, förutom att inloggningsuppgifterna inte har kommit, eller så har brevet åkt till soporna bland annan reklam, så jag fick ringa och beställa nytt. Men det behövs ju bara för mailkonfigurationen och för att komma in på sin sida hos leverantören. För att komma ut på Internet krävdes bara installation av modemet.

Jag försökte vara pedagogisk, på ett blandspråk bestående av finska, svenska och engelska...jag har ingen aning om vad modem heter på finska, men å andra sidan har inte mina föräldrar det heller.

Jag insåg rätt snabbt att det inte är så bra idé att försöka förklara hur det fungerar, det gäller att dra ner informationsmängden till det absolut minimala.

Jag visade hur man klickar för att öppna Internet Explorer, la in Aftonbladet som startsida och sa "Allt med streck under är klickbart, blir det fel klicka på krysset i hörnet och börja om".

Jag tror att de förstod.

Poesi i sjuksängen

Nödvändighetens näve

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan de försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gånger bortmotad från rummet med den hemliga
flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett
nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid
vägkanten,
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen -

du tror du kuvar mig liv?

Solveig von Schoultz

Isternatt var ingen yster natt

Sov inte inatt. Bäddade ner mig vid tretiden och låg och vred mig till halvsex...(egentligen klockan sex, men meningen hade blivit ekivok om jag hade skrivit det) frossa och märkliga nästan-mardrömmar som höll mig vaken. Jag borde ha vetat bättre, hostmedicinen är inte bra för mig.

Käkade pre-frukost vid sextiden och läste tidningen, då kom sömnen. Nu känner jag mig närmast som en zombie. Halva jag är vaken, andra halvan är kvar i mardrömmarnas värld. Rösten är alldles konstig, jag låter som om jag hade druckit whisky hela natten. Näsan är täppt och det är lock för öronen. Inte ens Nezeril hjälper.

Tur att jag har semester.

Sömn-Ister

Ooops! Slog upp mina ögon och upptäckte att klockan var 11! Hela förmiddagen har jag sovit gott utan att störas av vare sig grannar eller väckarklocka.

Min Älskade gjorde sin sista arbetsdag igår, vi skrotade uppe hela natten, kom inte i säng förrän vid halvfemtiden...det är så skönt att vara uppe på nätterna, det är då det känns som ledighet!

Jag har ju inte velat vara uppe, trots att jag har haft semester, utan jag har gått och lagt mig samtidigt med min Älskade, jag vill ju somna i sked! Och helst ska jag somna först, vilket jag också brukar göra, jag tycker inte om att ligga och lyssna på när han sover...

Under många års tid led jag av insomningssvårigheter, i långa perioder. Sedan jag träffade min Älskade har insomningssvårigheterna försvunnit i princip helt. Lägger vi oss för att sova, i sked, så tar det ungefär 20-30 sekunder tills jag sover. Ibland kan det ta upp till fem minuter, men det är inte ofta.

Men jag har fortfarande svårigheter att somna när jag ligger ensam i sängen...och ibland på söndagar när det är stressigt på jobbet. En förpackning insomningstabletter har gjort det problemet mindre, jag behöver inte ta tabletten, bara veta att dom finns där...

Nu tänker jag ta itu med dagens måsten, vilka är, grovt räknat , noll till antalet.

Ister hatar cityfest

Min vackra stad har, som alla andra städer, en fest på sommaren.

I dagarna fyra fylls stadens centrala gator med krämare av den vanliga sorten; strumpor, godis, mobilskal, T-shirtar och allsköns bråte (vem köper nya köksluckor en torsdagkväll på stan?).

Små gatustånd med mat från olika länder finns utplacerade här och där; vilsdsvinskebab, langos, souvlaki, cavapcici, varmkorv, munkar, våfflor...och restauranger har flyttat ut, tävling i godaste maten har utlysts.

Öltält finns i mängder och det är mängder som väljer att tillbringa sin tid i öltälten, vissa har ju till och med en trubadur! Några scener har spikats ihop för artister från när och fjärran.

Axels Tivoli får jag inte glömma att nämna, discodunk från karusellerna ligger som en mjuk ljudmatta över staden.

Den här festen är årligen återkommande och är man politiskt korrekt så beger man inte sig på stan under dessa dagar. Det är lite trailer-trash att gå ut på stan, att överhuvudtaget befinna sig i stan under dessa dagar.

Jag är nästan politiskt korrekt. Jag gillar att gå ner på stan och hata eländet. Jag plågar migsjälv med att äta mig igenom mängder av maträtter, jag fnyser åt stånden med godis och laktritsremmar, jag går in i öltälten och hejar avmätt på bekanta som jag inte har sett på många år.

Jag står gärna och hatar festen, knaprandes på varma brända mandlar, mätt efter en underbar strömmingsburgare från lokala fiskare, samtigt som jag lyssnar på Ale Möllers Världsorkester med Lisa Nilsson.

Jag tror jag ska ner och hata lite idag också.

Monsterdotter

Dotter har kommit hem från Huvudstaden, hon har besökt sin moster under några dagar. Vi har haft det rätt lugnt härhemma.

Hon slängde in sina saker på sitt rum och startade omedelbart operation undanplockning i lägenheten - "Har ni inte städat här när jag har varit borta, det ligger ju grejer överallt?".

Därefter krävde hon middag. Hon vägrade att ta emot pengar till en pizza, ville inte ha hamburgare från Max. Hon ville ha middag, riktig mat med grönsaker, sitta tillsammans vid köksbordet.

Nu pratar hon om att sticka ut och springa, vill ha sällskap.

Vad har jag fostrat för Monster?

huvudstads-Ister

Återigen en dag i Huvudstaden! Följde med min Älskade igen, den här gången skulle jag shoppa loss ordentligt.

Jag hade förberett mig noga och lyssnat på min Älskade som uppmanade mig att föra över ett större belopp på mitt konto så att jag inte behövde oroa mig. Samtliga förmånskort nedpackade i lilla ryggsäcken och de foträta sandalerna på fötterna skulle jag slösa pengar!!!

Jag gick runt ett par timmar, besökte en bokhandel (boklåda i singularis?), kikade in i små butiker, stora varuhus, tittade på vackra sidentyger, provade skor och klämde på kuddar och porslin.

Skickade ett SMS till en Distingerad Gentleman och lurade ut honom och hans Finurliga Fästmö på lunch. Mycket, mycket trevligt!

Klockan närmade sig 16 och jag hade fortfarande inte handlat någonting annat än en meter läderband för 20 kr.....beslutade mig för att fortsätta till Kista för att finna någonting att ta med mig hem, där måste det finnas något!

Klockan 1645 var jag i Alvik och mötte min Älskade, med en nyinköpt sport BH från Stadium i Kista. Behövde inte ens prova den - det hade jag redan gjort förra veckan i min Hemstad och konstaterat att den var perfekt.

Men jag hade en trevlig dag i Huvudstaden, hjälpte en turist att hitta Drottninggatan!!

Jag är mer än jag

Jag är mer än mitt medvetna Jag.

Så långt sträcker jag mig i de religiösa och övernaturlighetsterorier. Svava och Basic har skrivit intressanta inlägg om detta, jag bidrar med min teori.

Mitt medvetande är bara en liten del av mig. Hela tiden, under dygnets alla minuter mottar min hjärna en massa information från omgivningen med sina sinnen. Information från ögon, öron, mun, inre organ, mm mm.

Det rör sig om ungefär 10 miljoner bit/s information som skickas till hjärnan och bearbetas hela tiden. Antingen blir det onödig information eller information som man bör vara medveten om.

De lärde tvistar om hur mycket bandbredd medvetandet har, men man pratar om 16-40 bit/s. (Alltså inte 16-40 miljoner utan 16-40 bitar per sekund.)

Vi kan nog medge att sinnenas bandbredd är lite större än medvetandets, medvetandet som också kan kallas Jag.

Medvetandet, mitt Jag, förnimmer ibland att Jaget kanske inte är det enda som styr, det finns någonting annat före. Man kan också mäta att det pågår hjärnaktivitet ungefär en halv sekund innan vårt medvetna jag blir "medveten", det är alltså inte vårt medvetande som styr vad som blir medvetet…

Jaget är alltså min person och mina medvetna tankar. Jaget har lite svårt att förstå att det inte är ensamt, det ligger ju i medvetandets natur, det du inte är medveten om kan du inte vara medveten om. Men ändå vet Jaget att det finns någonting mera, förnimmer ibland en känsla av det. Jaget måste underkasta sig någonting som är större än det själv.

Då ligger gud nära till, när inte Jag kan förklara allt som finns i Mig.

Därför kan jag säga att jag är mer än Jag. Men IsterJaget förklarar inte ”det andra” som gud, utan som omedveten hjärnaktivitet. Med den förklaringen kan jag också logiskt gå med på att en del människor har större bandbredd på sitt medvetande och att det finns saker som kan förnimmas olika.

De som har en större bandbredd kanske blir medvetna om information som alla människor inte blir medvetna om, kanske kan telepati förklaras på det viset. Intuition tror jag är bara stundvis ökad bandbredd….helt plötsligt blir vi medvetna om information som hjärnan har mottagit som släpps fram till medvetandet…

Däremot har jag svårt att tänka mig att döda har möjlighet att generera hjärnaktivitet och nya tankar att skicka till oss…men det är en annan diskussion.

Svengelska Ister

Min engelska är dålig. Så där lagom dålig som den kan vara för en som gick ut gymnasiet 1978 och läste några år på högskolan 87-90. Facklitteratur går väl an, medicinska forskningsrapporter på engelska går utan problem.

Men skönlitteratur...så segt, så segt. Jag är en snabbläsare på svenska, läser texten som stora sjok (har ofta svårt att säga vad personer och platser heter, läser Namn som bilder, tror jag.)

På engelska måste jag läsa ord för ord, ibland till och med ljuda högt...för att inte snacka om alla konstiga ord som ibland måste slås upp, när inte sammanhanget tycks ge ledtrådar.

Har ett vagt minne av att det var likadant när jag lärde mig svenska, i 10-årsåldern. Plöjde mig igenom Kulla-Gulla och Kittyböcker...och tyckte att det var konstiga kännetecken på bovarna ... stjärnformade ärr (i mitt huvud snurrade frågan - hur ser ett stjärnformat R ut?).

Nåväl, nu har jag återigen tagit tjuren vid hornen och börjat med en Patricia Cornwell, språket tangerar ju mitt område, har inga problem att följa obduktionerna... men den första boken jag läste på engelska, av just Patricia Cornwell, handlade om en brand i ett stall. Jag vet ju knappt vad en häst är, ännu mindre alla detaljer i ett stall, inte ens på svenska! Men jag tog mig igenom, kapitel för kapitel. Och jag begrep.

Nästa steg blir att våga tala engelska. Det värsta är att jag hör hur dåligt jag talar, att uttalet är alldles galet. Har ni hört någon tala engelska med finsk-svensk-norrländsk brytning?

Att Dottern hånar mig för detta, gör inte saken bättre.