Min engelska är dålig. Så där lagom dålig som den kan vara för en som gick ut gymnasiet 1978 och läste några år på högskolan 87-90. Facklitteratur går väl an, medicinska forskningsrapporter på engelska går utan problem.
Men skönlitteratur...så segt, så segt. Jag är en snabbläsare på svenska, läser texten som stora sjok (har ofta svårt att säga vad personer och platser heter, läser Namn som bilder, tror jag.)
På engelska måste jag läsa ord för ord, ibland till och med ljuda högt...för att inte snacka om alla konstiga ord som ibland måste slås upp, när inte sammanhanget tycks ge ledtrådar.
Har ett vagt minne av att det var likadant när jag lärde mig svenska, i 10-årsåldern. Plöjde mig igenom Kulla-Gulla och Kittyböcker...och tyckte att det var konstiga kännetecken på bovarna ... stjärnformade ärr (i mitt huvud snurrade frågan - hur ser ett stjärnformat R ut?).
Nåväl, nu har jag återigen tagit tjuren vid hornen och börjat med en Patricia Cornwell, språket tangerar ju mitt område, har inga problem att följa obduktionerna... men den första boken jag läste på engelska, av just Patricia Cornwell, handlade om en brand i ett stall. Jag vet ju knappt vad en häst är, ännu mindre alla detaljer i ett stall, inte ens på svenska! Men jag tog mig igenom, kapitel för kapitel. Och jag begrep.
Nästa steg blir att våga tala engelska. Det värsta är att jag hör hur dåligt jag talar, att uttalet är alldles galet. Har ni hört någon tala engelska med finsk-svensk-norrländsk brytning?
Att Dottern hånar mig för detta, gör inte saken bättre.
