Bara brunt bälte

Årets första karatepass är avklarat! Det var ett lugnt pass, bara grundtekniker och finlir, lagom att komma igång med.

Jag har alltså bara brunt bälte i karate. Inte svart, det är nog ett par år kvar till dess...om jag någonsin kommer dithän.

I Shotokan karate, som stilen heter, går man från 10:e till 1:a kyu och sedan ska man vara färdig att försöka till 1:a Dan, som är första svarta bältet. Kyu-graderna är "lärlingsgrader", dan-graderna är mästargrader. Jag befinner mig på 3:e kyu, dvs brunt bälte. Det bruna bältet har man från 3:e till 1:a kyu och oftast minst tre terminer.

Ungdomarna brukar klara en gradering per termin, men jag har lite svårare att hänga med nu när det blir mer avancerat, mitt rörelseminne är inte vad det har varit! Dessutom har jag lite nackdelar av att ha övervikt och att jag med åldern också är lite stelare och långsammare... men å andra sidan väger jag upp det med en jävla attityd och aggressivitet! Där ligger de i lä, småpojkarna!

Till sommaren tänker jag vara klar för att försöka ta 2:a kyu, får se hur det lyckas. Det är alltså fortfarande bara brunt bälte, men det gör inget. Jag skyndar långsamt - det gäller att ha roligt på vägen.

Ninjan i mig däremot, har det svartaste, svartaste bältet man kan tänka sig!