Mål

Ikväll har jag varit på en föreläsning om ledarskap inom idrotten, karateklubbens instruktörer/ledare samt styrelsen var inbjudna och eftersom jag innehar titeln "övrig ledamot" fick jag också vara med. Det var mycket intressant och givande, många frågor ställdes och svaren var inte så självklara. Egentligen borde vi nu, ganska snart ha ett möte där vi diskuterar och preciserar vad som är klubbens mål, klubbens filosofi, den idé som ska driva oss.

Naturligtvis kunde alla dessa frågor som ställdes implementeras i andra situationer i livet -
varför blev jag ledare/sjukgymnast/mor
vad är mitt mål med karate/arbete/familj
vad är det för idé, filosofi som styr mitt tränande/arbete/moderskap
- det var några fler frågor men dessa tre stannade i min hjärna och jag började fundera kring det.

Varför har jag valt att inte bli instruktör i karate? Är det för att jag vill ha karaten som ett nöje, som en paus från arbete och familj, eller är det lathet? För jag vet ju att klubben behöver fler instruktörer, det är ett ideellt arbete och kräver mycket tid eftersom de är så få. Jag är ju inte ovan i ledarskaps-situationen, jag vet att jag kan instruera i rörelse - det gör jag ju som sjukgymnast.

Men jag vill ha karaten som ett nöje, ett ställe dit jag kan gå och släppa allt annat, bara koncentrera mig på att göra så rätt som möjligt, ge allt jag har. Jag är rädd att förstöra den känslan, att det blir ett måste, något som hänger över, att jag inte ska ta mig tid att träna själv. Fast jag undrar om det skulle bli så? Är det bara ett försvar för att slippa engagera mig? För jag tycker ju om att instruera, tycker om att lära ut rörelse, se hur aha-upplevelsen tänds hos den jag instruerar, hur roligt det är när någon lär sig något nytt och utvecklas! Jag kan analysera rörelse och se vad som är fel och hur man ska rätta till det - jag är ju proffs på det, för tusan! Så varför tar jag inte steget till att bli instruktör? För jag är ju inte helt dålig på karate heller, jag kunde väl inte ha graderat till brunt annars...eller ?

Mitt arbete som sjukgymnast tycker jag om, jag trivs med att instruera, jag kan inte tänka mig något annat arbete! För det mesta är patientkontakten givande, det är allt omkring som är irriterande och besvärligt! Ibland blir jag nästan tokig när jag tänker på hur mycket energi jag lägger ner på att irritera mig över organisationen, som jag tycker lever sitt eget liv! Jag vill inte slösa min energi på det, jag vill jobba! Mitt mål med arbetet har jag helt klar för mig; jag vill bli en skicklig sjukgymnast, både vad det gäller diagnostisering och behandling!

Vad är då målet med min karate-träning? Att ta nästa grad? Det kan ju inte vara huvudmålet, det är delmål. Jag kanske inte behöver ett mål med träningen, det kan ju vara träningen som är medlet för att nå något annat mål...vad skulle det vara?

Oops, nu började tankarna snurra ordentligt...så har jag nog inte definierat karate tidigare - att det kan vara medlet för att nå något annat mål. Att få en större kroppskännedom? Att bli mer fokuserad? Att ha kontroll över kroppen? Eller "bara" att ha roligt? Det tål nog att tänkas på en hel del...det är som vanligt; en fråga väcker nya frågor och aldrig får jag ett enkelt svar!