Snällare idag.

Känner mig lite piggare och gladare idag, skulle nästan kunna tänka mig att arbeta men det är lite taskigt att smitta ner patienterna.

Fnissar lite när jag läser gårdagens inlägg, jag var lite sur...hade jag haft telefontid på jobbet, då hade väl ingen fått tid, jag hade bett alla att ta två Alvedon och sluta gnälla!

Normalt är jag faktiskt riktigt bra på att ta ilskna patienter och jag ser "rättshaverister" som utmaningar...och jag kan vara oerhört trevlig...riktigt läskigt trevlig, nästan så att jag tror migsjälv.

Oftast räcker det med att hitta en grej i patientens ilskna haranger mot sjukvården, hitta en endaste sak och säga "va, smart/bra gjort att du kom på det" och vips! har jag en patient som börjar bli positivt inställd...

I början av mitt yrkesliv hamnade jag ofta i clinch med patienterna, det var viktigt att jag hade rätt och det var patienten som inte hade gjort sin läxa om behandlingen misslyckades.

Numera är det viktigaste att patienten känner sig sedd, hörd - även om jag inte kan hjälpa henne. Om behandlingen inte lyckas har jag antingen inte lyckats nå patienten eller så är tillståndet av sådan art att det krävs andra insatser. Ibland är det ju också så att man inte vet vad det är som gör ont - det är frustrerande för alla parter...

Men många gånger blir jag irriterad på friska människor som kräver akut hjälp för en någonting som faktiskt blir bra av sig själv. För när dessa människor får min tid, blir någon annan utan min tid.

Och när valet står mellan en 40-årig man som haft ont i ryggen "sen igår" och en strokedrabbad 70-årig man som ska tränas i förflyttning mellan säng och rullstol för att bli självständig, vem tror ni jag prioriterar? Och vem tror ni gnäller mest?

Jag älskar mitt arbete som sjukgymnast och kan inte tänka mig att göra något annat!