Isters pedagogiska bragd

För ett par veckor sedan hjälpte jag mina föräldrar att köpa dator, jag höll på brista i gråt av avund när farsan frågade om 30000 räcker till en bra dator...men jag höll mig och notan hamnade på strax över 10 lappar.

Deras datorkunskaper är obefintliga. Första steget blev att lära dem att sätta på datorn och lära sig att klicka. Bara klickandet krävde en hel del; farsan är delvis förlamad i högerhandens fingrar, morsan är vänsterhänt. Det blev högerhänt mus på vänster sida...

De lärde sig fort och har lagt Kungen och spelat Flipper flitigt, jag la genvägar på skrivbordet.

Nästa steg var att koppla upp sig mot Internet; jag beställde bredbandsabonnemang från rätt leverantör och allt fungerade, förutom att inloggningsuppgifterna inte har kommit, eller så har brevet åkt till soporna bland annan reklam, så jag fick ringa och beställa nytt. Men det behövs ju bara för mailkonfigurationen och för att komma in på sin sida hos leverantören. För att komma ut på Internet krävdes bara installation av modemet.

Jag försökte vara pedagogisk, på ett blandspråk bestående av finska, svenska och engelska...jag har ingen aning om vad modem heter på finska, men å andra sidan har inte mina föräldrar det heller.

Jag insåg rätt snabbt att det inte är så bra idé att försöka förklara hur det fungerar, det gäller att dra ner informationsmängden till det absolut minimala.

Jag visade hur man klickar för att öppna Internet Explorer, la in Aftonbladet som startsida och sa "Allt med streck under är klickbart, blir det fel klicka på krysset i hörnet och börja om".

Jag tror att de förstod.

Poesi i sjuksängen

Nödvändighetens näve

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan de försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gånger bortmotad från rummet med den hemliga
flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett
nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid
vägkanten,
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen -

du tror du kuvar mig liv?

Solveig von Schoultz

Isternatt var ingen yster natt

Sov inte inatt. Bäddade ner mig vid tretiden och låg och vred mig till halvsex...(egentligen klockan sex, men meningen hade blivit ekivok om jag hade skrivit det) frossa och märkliga nästan-mardrömmar som höll mig vaken. Jag borde ha vetat bättre, hostmedicinen är inte bra för mig.

Käkade pre-frukost vid sextiden och läste tidningen, då kom sömnen. Nu känner jag mig närmast som en zombie. Halva jag är vaken, andra halvan är kvar i mardrömmarnas värld. Rösten är alldles konstig, jag låter som om jag hade druckit whisky hela natten. Näsan är täppt och det är lock för öronen. Inte ens Nezeril hjälper.

Tur att jag har semester.

Sömn-Ister

Ooops! Slog upp mina ögon och upptäckte att klockan var 11! Hela förmiddagen har jag sovit gott utan att störas av vare sig grannar eller väckarklocka.

Min Älskade gjorde sin sista arbetsdag igår, vi skrotade uppe hela natten, kom inte i säng förrän vid halvfemtiden...det är så skönt att vara uppe på nätterna, det är då det känns som ledighet!

Jag har ju inte velat vara uppe, trots att jag har haft semester, utan jag har gått och lagt mig samtidigt med min Älskade, jag vill ju somna i sked! Och helst ska jag somna först, vilket jag också brukar göra, jag tycker inte om att ligga och lyssna på när han sover...

Under många års tid led jag av insomningssvårigheter, i långa perioder. Sedan jag träffade min Älskade har insomningssvårigheterna försvunnit i princip helt. Lägger vi oss för att sova, i sked, så tar det ungefär 20-30 sekunder tills jag sover. Ibland kan det ta upp till fem minuter, men det är inte ofta.

Men jag har fortfarande svårigheter att somna när jag ligger ensam i sängen...och ibland på söndagar när det är stressigt på jobbet. En förpackning insomningstabletter har gjort det problemet mindre, jag behöver inte ta tabletten, bara veta att dom finns där...

Nu tänker jag ta itu med dagens måsten, vilka är, grovt räknat , noll till antalet.

Ister hatar cityfest

Min vackra stad har, som alla andra städer, en fest på sommaren.

I dagarna fyra fylls stadens centrala gator med krämare av den vanliga sorten; strumpor, godis, mobilskal, T-shirtar och allsköns bråte (vem köper nya köksluckor en torsdagkväll på stan?).

Små gatustånd med mat från olika länder finns utplacerade här och där; vilsdsvinskebab, langos, souvlaki, cavapcici, varmkorv, munkar, våfflor...och restauranger har flyttat ut, tävling i godaste maten har utlysts.

Öltält finns i mängder och det är mängder som väljer att tillbringa sin tid i öltälten, vissa har ju till och med en trubadur! Några scener har spikats ihop för artister från när och fjärran.

Axels Tivoli får jag inte glömma att nämna, discodunk från karusellerna ligger som en mjuk ljudmatta över staden.

Den här festen är årligen återkommande och är man politiskt korrekt så beger man inte sig på stan under dessa dagar. Det är lite trailer-trash att gå ut på stan, att överhuvudtaget befinna sig i stan under dessa dagar.

Jag är nästan politiskt korrekt. Jag gillar att gå ner på stan och hata eländet. Jag plågar migsjälv med att äta mig igenom mängder av maträtter, jag fnyser åt stånden med godis och laktritsremmar, jag går in i öltälten och hejar avmätt på bekanta som jag inte har sett på många år.

Jag står gärna och hatar festen, knaprandes på varma brända mandlar, mätt efter en underbar strömmingsburgare från lokala fiskare, samtigt som jag lyssnar på Ale Möllers Världsorkester med Lisa Nilsson.

Jag tror jag ska ner och hata lite idag också.

Monsterdotter

Dotter har kommit hem från Huvudstaden, hon har besökt sin moster under några dagar. Vi har haft det rätt lugnt härhemma.

Hon slängde in sina saker på sitt rum och startade omedelbart operation undanplockning i lägenheten - "Har ni inte städat här när jag har varit borta, det ligger ju grejer överallt?".

Därefter krävde hon middag. Hon vägrade att ta emot pengar till en pizza, ville inte ha hamburgare från Max. Hon ville ha middag, riktig mat med grönsaker, sitta tillsammans vid köksbordet.

Nu pratar hon om att sticka ut och springa, vill ha sällskap.

Vad har jag fostrat för Monster?

huvudstads-Ister

Återigen en dag i Huvudstaden! Följde med min Älskade igen, den här gången skulle jag shoppa loss ordentligt.

Jag hade förberett mig noga och lyssnat på min Älskade som uppmanade mig att föra över ett större belopp på mitt konto så att jag inte behövde oroa mig. Samtliga förmånskort nedpackade i lilla ryggsäcken och de foträta sandalerna på fötterna skulle jag slösa pengar!!!

Jag gick runt ett par timmar, besökte en bokhandel (boklåda i singularis?), kikade in i små butiker, stora varuhus, tittade på vackra sidentyger, provade skor och klämde på kuddar och porslin.

Skickade ett SMS till en Distingerad Gentleman och lurade ut honom och hans Finurliga Fästmö på lunch. Mycket, mycket trevligt!

Klockan närmade sig 16 och jag hade fortfarande inte handlat någonting annat än en meter läderband för 20 kr.....beslutade mig för att fortsätta till Kista för att finna någonting att ta med mig hem, där måste det finnas något!

Klockan 1645 var jag i Alvik och mötte min Älskade, med en nyinköpt sport BH från Stadium i Kista. Behövde inte ens prova den - det hade jag redan gjort förra veckan i min Hemstad och konstaterat att den var perfekt.

Men jag hade en trevlig dag i Huvudstaden, hjälpte en turist att hitta Drottninggatan!!

Jag är mer än jag

Jag är mer än mitt medvetna Jag.

Så långt sträcker jag mig i de religiösa och övernaturlighetsterorier. Svava och Basic har skrivit intressanta inlägg om detta, jag bidrar med min teori.

Mitt medvetande är bara en liten del av mig. Hela tiden, under dygnets alla minuter mottar min hjärna en massa information från omgivningen med sina sinnen. Information från ögon, öron, mun, inre organ, mm mm.

Det rör sig om ungefär 10 miljoner bit/s information som skickas till hjärnan och bearbetas hela tiden. Antingen blir det onödig information eller information som man bör vara medveten om.

De lärde tvistar om hur mycket bandbredd medvetandet har, men man pratar om 16-40 bit/s. (Alltså inte 16-40 miljoner utan 16-40 bitar per sekund.)

Vi kan nog medge att sinnenas bandbredd är lite större än medvetandets, medvetandet som också kan kallas Jag.

Medvetandet, mitt Jag, förnimmer ibland att Jaget kanske inte är det enda som styr, det finns någonting annat före. Man kan också mäta att det pågår hjärnaktivitet ungefär en halv sekund innan vårt medvetna jag blir "medveten", det är alltså inte vårt medvetande som styr vad som blir medvetet…

Jaget är alltså min person och mina medvetna tankar. Jaget har lite svårt att förstå att det inte är ensamt, det ligger ju i medvetandets natur, det du inte är medveten om kan du inte vara medveten om. Men ändå vet Jaget att det finns någonting mera, förnimmer ibland en känsla av det. Jaget måste underkasta sig någonting som är större än det själv.

Då ligger gud nära till, när inte Jag kan förklara allt som finns i Mig.

Därför kan jag säga att jag är mer än Jag. Men IsterJaget förklarar inte ”det andra” som gud, utan som omedveten hjärnaktivitet. Med den förklaringen kan jag också logiskt gå med på att en del människor har större bandbredd på sitt medvetande och att det finns saker som kan förnimmas olika.

De som har en större bandbredd kanske blir medvetna om information som alla människor inte blir medvetna om, kanske kan telepati förklaras på det viset. Intuition tror jag är bara stundvis ökad bandbredd….helt plötsligt blir vi medvetna om information som hjärnan har mottagit som släpps fram till medvetandet…

Däremot har jag svårt att tänka mig att döda har möjlighet att generera hjärnaktivitet och nya tankar att skicka till oss…men det är en annan diskussion.

Svengelska Ister

Min engelska är dålig. Så där lagom dålig som den kan vara för en som gick ut gymnasiet 1978 och läste några år på högskolan 87-90. Facklitteratur går väl an, medicinska forskningsrapporter på engelska går utan problem.

Men skönlitteratur...så segt, så segt. Jag är en snabbläsare på svenska, läser texten som stora sjok (har ofta svårt att säga vad personer och platser heter, läser Namn som bilder, tror jag.)

På engelska måste jag läsa ord för ord, ibland till och med ljuda högt...för att inte snacka om alla konstiga ord som ibland måste slås upp, när inte sammanhanget tycks ge ledtrådar.

Har ett vagt minne av att det var likadant när jag lärde mig svenska, i 10-årsåldern. Plöjde mig igenom Kulla-Gulla och Kittyböcker...och tyckte att det var konstiga kännetecken på bovarna ... stjärnformade ärr (i mitt huvud snurrade frågan - hur ser ett stjärnformat R ut?).

Nåväl, nu har jag återigen tagit tjuren vid hornen och börjat med en Patricia Cornwell, språket tangerar ju mitt område, har inga problem att följa obduktionerna... men den första boken jag läste på engelska, av just Patricia Cornwell, handlade om en brand i ett stall. Jag vet ju knappt vad en häst är, ännu mindre alla detaljer i ett stall, inte ens på svenska! Men jag tog mig igenom, kapitel för kapitel. Och jag begrep.

Nästa steg blir att våga tala engelska. Det värsta är att jag hör hur dåligt jag talar, att uttalet är alldles galet. Har ni hört någon tala engelska med finsk-svensk-norrländsk brytning?

Att Dottern hånar mig för detta, gör inte saken bättre.

Barnarbete eller behövda barn?

Hos oss har vi inga som helst åsikter om Dotterns rum eller hennes egen toalett, hon får hålla dörren stängd för att vi ska slippa se skiten. Däremot tycker jag att det är irriterande om hon brer ut sig i de allmänna utrymmena och inte plockar undan efter sig och jag gnäller allt som oftast över det, tyvärr är jag likadan...men jag kan ju alltid klara mig med att säga att det är en egenskap hos mig som jag försöker ändra, hon tjänar på att från början undvika den egenskapen...

Jag förväntar mig också att hon lägger sin smutstvätt i tvättkorgen och sorterar in den rena tvätten själv, att hon tar med sig soppåsen som står vid ytterdörren, att hon tömmer diskmaskinen och att hon någon gång dammsuger även i de allmänna utrymmena. Hon fick även vara delaktig i upprustningen av lägenheten, måla lister och hjälpa till vid tapetsering o dyl.

Jag hämtar inte smutstvätt i hennes rum, däremot kan jag påminna henne om att göra det. Jag städar inte hennes rum, trots att jag nyser av allt damm när jag lägger in tvätthögen på hennes säng. Om det är hennes tur att plocka upp disken i diskmaskinen, då låter jag det stå kvar tills hon gör det, har hon lovat att göra någonting, får hon faktiskt göra det också.

(Ovanstående är nästan sant, Ideal-Ister är konsekvent och uthållig , men den vanliga Ninja-Ister får naturligtvis dåranfall ibland och gör/säger saker som inte borde göras...men ibland står jag ut med att diskbänken fylls av disk för att inte diskmaskinen är tömd...det ni!)

För mig handlar det inte bara om att lära henne att ta ansvar utan också ge henne känslan av att hon är behövd, att hon tillför någonting till familjen, att hon har en funktion att fylla i flocken. Livet är inte bara rättigheter, livet är också en mängd skyldigheter, man ska bidra i den mån man kan.

Jag tycker inte att hon ska ha extrabetalt för det arbete hon gör hemma, det ingår i månadspengen. Däremot kan jag använda mig av penningstraff om inte saker blir gjorda, som tur är har det inte behövts, hittills har hot räckt bra. Argument som "men jag går ju i skolan, har läxor" biter inte heller, hon har ju faktiskt tid att titta på såpor på TV, det gäller att prioritera.

Definitionsmässigt tycker jag att det är barnarbete om jag betalar, men om jag inte betalar ger jag henne möjligheten att vara behövd. Jag är emot barnarbete.

Hur gör ni? Ger ni barnen extrapengar när de gör någonting i hemmet? Eller tycker ni också att alla ska bidra till familjens gemenskap, utan extrabetalt, bara för att känna sig behövda?

Darriga ben och skakiga armar

Darriga ben och skakiga armar, det har jag nu. Har fått instruktion i Bodypump idag, jag fick göra alla övningar som körs på passet. Få in rätt teknik... körde med rätt låga vikter på stången...

Och vi körde bara en liten stund på varje övning. När jag kände att jag började få in utfallssteget bra började det bränna i låret...meningen är att jag ska orka den övningen i 6 minuter på lördag, med skivstång... plus en massa andra övningar också, en timme tror jag det håller på.

Ibland undrar jag vad jag håller på med egentligen, medelålders kärring som tror att jag är rena ungdomen eller? Jag kan ju inte vara riktigt klok!

Några av mina karate-kamrater är i Malmö på graderingsläger, två av dem ska försöka till svart bälte. De har tränat tre pass om dagen sedan i måndags, i morgon gäller det att orka visa sitt bästa...jag misstänker att de är ganska möra...

Jag är inte avundsjuk, inte ett dugg. Om två år ska jag också dit.

Det brukar jag tänka på när inte träningen lockar, jag har faktiskt ett mål.

Profeten Muhammed

Månadens boktips:

Karen Armstrongs "Muhammed, en biografi".

Jag har under sommaren läst en biografi över Muhammed, Allahs profet. Vilken spännande bok, jag blev så fascinerad av hans liv. Vilken man, vilket liv han levde! Och så mycket han åstadkom under sin livstid!

Islam målas upp i massmedia som en vansinng, hatisk och intolerant religion i motsats till vår "barmhärtiga kristna tro". Vilket nonsens!

Islam är en mycket tolerant religon och som i alla religioner poängteras kärlek och barmhärtighet. Det är fundamentalisterna inom Islam, precis som i alla religioner, som står för intoleransen.

Läs Karen Armstrongs bok, den är spännande, ger nya insikter och framför allt förståelse för framväxten av Islam!

Jobbsnack

Halvvägs på veckan! Nu börjar segandet, jag får inte mycket gjort, har lagt det mesta i åtgärdas-efter-semester-högen. Det är skönast så.

Inte vill jag hålla på med att organisera något projekt nu...kontakta en massa människor som ändå är på semester....skicka mail och få autosvar istället för någonting vettigt. Jag hinner allt efter semestern, kan ju jobba sent på kvällarna, har ju en del minusflex att ta igen...

Inte har jag patienter heller, har ju fått avsluta alla pågående och tar inte in nåt annat än akuta ärenden nu. Eftersom det är jag som bestämmer om det är akut blir det inte så mycket. Folk dör ju inte precis av att inte få komma till sjukgymnast... det blir mest hembesök för att träna människor i de dagliga aktivteterna; kunna kliva upp ur sängen, kunna gå på toa själv, kunna gå med sin rollator.

Det är oerhört viktigt för en människas självständighet att kunna ta sig upp ur sängen själv och kunna gå på toa själv. Annars är man helt beroende av anhöriga och hemtjänsten. Tänk att ligga i sängen tills någon kommer och hjälper dig upp, inte kunna gå på toaletten när du vill utan då hemtjänsten kommer... och tänk glädjen när man återigen är självständig!

Vilket underbart arbete jag har!

Affirmationer

Yeah! Pigg och glad, ombytt och klar. Nu blir det ett morgonpass core-träning på gymmet. Pigg och glad! Det ska bli så skönt att träna de små magmusklerna på morgonen. Pigg och glad!

Försöker med affirmationer ibland.

Minusflex

Flexade hem lite tidigare idag, måste se till att jag har ordentligt med minusflex när jag kommer tillbaka från semestern. Hade som mål att ha minus 50 timmar, men har bara lyckats komma till minus 35. Jag har som princip att inte ligga på plusflex.

Det är så himla varmt idag att t.o.m träningsfascisten i mig har tagit semester. Hade tänkt springa en runda efter jobbet, men så suicidal är jag inte! Det får nog räcka med en promenad till någon glasskiosk i närheten.

Någon middag orkar jag inte heller tänka på, lunchen sitter fortfarande som en propp i magen...Dottern får väl micra sig en Gorbys eller något annat äckligt ur frysen och min Älskade har fått order om att äta på vägen hem, för här vankas det ingen middag idag!

Glass måste naturligtvis förtäras i mängder i denna värme.

Mansbeställning ad modum Ister del IV - slutet

Den 16 april 2004

Jag ringde på dörren. Jag vände och tänkte springa iväg, men ångrade mig och stod kvar.

Där stod Han. Jag kunde inte, jag klarade inte, jag förmådde inte möta hans blick, jag var säker på att jag skulle dö om han såg mig. Kramade om honom istället, gick uppför trappan och satte mig i soffan. Hjärnan hade försvunnit, förmågan att tänka var klart nedsatt, reptilhjärnan var dock i funktion och jag fortsatte att andas.

Till slut vågade jag möta hans blick och och sakta växte tilliten. All rädsla, alla farhågor försvann, jag visste att jag hade hamnat rätt. Hela jag fylldes av ett lugn, ett lugn mitt i en känslostorm som jag inte hade upplevt sedan hormonrusningarna i tonåren. Känslan var overklig, överväldigande, jag visste att det nu var allt eller ingenting som gällde.

Jag blottade min strupe - och han kysste den.

Jag åkte därifrån på måndag morgon, direkt till arbetet. Vi kom överens om att träffas till nästkommande veckoslut, alltså åkte jag hem till honom på tisdagen.

Vi kom överens om att träffas varannan vecka, då jag inte hade Dottern hos mig. Efter fyra veckor hade vi blivit turbos, turvist boende, veckan med min Dotter bodde han hos mig, veckan då Dottern var borta bodde vi hos honom.

Vi pratade om att flytta ihop, senare, när Dottern börjar i gymnasiet (hösten 2007). Dottern föreslog att han kunde väl flytta in efter jul, det vore bättre för henne om jag inte var i x-staden jämt. Han flyttade in i januari -05 och i juli -05 hittade vi en lägenhet som vi inte kunde låta bli att köpa.

Jag har med tiden upptäckt flera sidor hos honom som inte uppmärksammades i början, inte hade jag sådana krav, jag trodde inte att män hade sådana förmågor; han ser när det fattas något i kylen och han vet hur man åtgärdar det, han klagar inte när vi är på IKEA utan deltar aktivt i gardinvalet, han fixar frukost åt oss varje morgon. Min kravspecifikation var inte så lång när jag skickade efter honom. Jag ville bara ha någon som kunde stava rätt...

Det blev en liten felexpediering, men man behöver väl inte klaga jämt?! Ångerveckan är för längsedan slut, garantin har jag tappat bort, men den här mannen vill jag tillbringa min tid med...

Slut

Mansbeställning ad modum Ister del III

Före träffen IRL

Vi hade mailat och talat i telefon under 16 dagar. Vi kallade oss för skärmbos då vi tillbringade i princip all vår lediga tid framför skärmen tillsammans.

Under dessa 16 dagar hade han snärjt mig med sina tankar, förfört mig med sina ord, hjärnorgasmerna var oräkneliga! (Har ni hört talas om fontänorgasmer i hjärnan?!!) Jag hade sällan träffat människor som jag kunde tala med som jag kunde med honom, jag hade aldrig talat så med en man.

Vi hade en hel del gemensamma nämnare; människosyn, de grundläggande värderingarna var liknande, vi hade lika dålig humor och gillade dåliga ordvitsar. Vi var födda i Finland, vi var jämngamla, det visade sig så småningom att vi hade bott 100 meter ifrån varandra i slutet på 60-talet.

Men det var också många olikheter. Han hade levt singel i ett 10-tal år, jag hade precis avslutat 20-årigt förhållande bakom mig, ett förhållande som "gick på vilja" de sista fem åren, jag var mitt ett smärtsamt uppbrott - vem vill såra människor man älskar?

Vi skulle träffas hos honom, hans hem låg 8 mil från mitt, det var ingen sträcka att åka. Dessutom var det min ex-mans vecka att bo i huset, jag hade mina grejer i bilen och sov lite här och där i väntan på en lägenhet. Det passade perfekt för mig att åka till honom...lite slug får man väl vara när man inte har någonstans att bo?

Trots att vi hade pratat om i princip allt, fanns det inga sexuella undertoner, det var underbart! Tidigare mail-vänner hade ganska snabbt glidit in i någon slags "ska vi ses och knulla snart" vilket hade gjort att allt rann ut i sanden...så jag kände mig rätt trygg i tanken att åka och dricka en kopp kaffe hos honom en fredageftermiddag.

Jag meddelade mina närmaste vänner om att jag skulle träffa en nätdate och vi la upp en säkerhetsplan, han kunde ju vara en psykopat!

Mina tankar inför mötet är svåra att beskriva, det var ett virrvarr av spänning och rädsla - tänk om han visade sig vara helt fel? Tänk om han luktar fel, om han rör sig fel... sådana små skitsaker fyllde min hjärna. Tanken på att han skulle ha kunnat lura mig fanns i bakgrunden hela tiden...han var ju alldeles för bra för att vara sann! Han kanske bara var en virtuell skapelse, utsprungen ur någon ondskefull hjärna...

Men jag packade bilen och påbörjade min resa till min nätvän.

Slut del III - fortsättning följer...

Mansbeställning ad modum Ister del II

Selektionen

Det blev tre män kvar efter att mailen hade korrekturlästs noga, profilerna på männen granskats och godkänts, alla var över 180 cm och hade eftergymnasial utbildning, ingen hade stav- eller kommateringsfel.

Mr X hade skrivit en mysig berättelse hur han ville ha mig med på en virtuell biltur - det lät spännande och jag mailade tillbaka i samma anda. Fick en massa konstiga funderingar tillbaka, jag fick känsla av haschpsykos och så var han borta.

Mr Z verkade vara en rätt trevlig man, i rätt ålder, erfarenhet från andra kulturer, läste en hel del....och tycktes vara helt humorbefriad, vägrade godta mitt alias Ister då han tyckte det var nedvärderande. Delete!

Mr P, som så småningom skulle bli min Älskade, skrev ett mail där han uppgav sitt riktiga namn, berättade lite om sig själv och poängterade absolut sekretess och ärlighet, tyvärr skulle han kanske inte kunna vara så väldigt aktiv i mailandet, han skulle ut och jobba i Kina o Thailand och visste att tiden skulle bli knapp... men jag tyckte det verkade OK ändå och skrev lite mer om mig. Att han vågade komma med några riktigt dåliga skämt gjorde mig mera gynnsamt inställd, han var inte rädd att göra bort sig!

Jag var fortfarande Ister, men la ut några ledtrådar och snart nog hade han listat ut vem jag var, en man med IQ... nu började jag bli intresserad på riktigt! Humor och IQ... för att inte tala om språket i hans mail, detta verkade riktigt bra! Inga varningsklockor ringde, men jag försökte hålla psykopat-radarn igång, tänkte inte låta mig luras in i någonting.

Mailandet fortsatte under 10 dagar innan vi vågade ta telefonkontakt, därefter satt vi i telefon ungefär tre timmar per kväll, förutom mail... mäklaren som jag hade anlitat för husförsäljningen hade svårt att komma fram på telefonen, han klagade att det alltid var upptaget...jag skyllde naturligtvis på tonårsdottern!

Efter 16 dagar skulle vi träffas IRL.

Slut del II - fortsättning följer

Mansbeställning ad modum Ister del I

Tänkte berätta hur det går till att skaffa sig en man, om man nu skulle behöva en sån.

Min Älskade hittade jag på nätet, hade precis skilt mig efter 20-årigt förhållande och bodde hos vänner, visade dem hur man kan fixa vänner på nätet, vi hade väldigt roligt när vi sökte...jag var definitivt inte ute efter en karl, jag såg fram emot ensamhet och frihet, varannan vecka skulle jag bara umgås med mig själv och mina vänner...vilket härligt liv jag skulle ha! Men jag ville gärna ha någon att utbyta tankar med, via mail, hade ju haft det tidigare, med både kvinnor och män.

Gjorde en annons på Passagen, inga stora krav, skrev att jag ville ha en mail-flirt. I kravspecifikationen skrev jag bara att han skulle vara minst 180 cm (fråga mig inte varför?!) och att han skulle ha eftergymnasial utbildning. Vi hade lite problem med att hitta ett nick till mig, men det ordnade sig - jag kallade mig för det originella "Skriv_snart!". I annonsen gav jag inte mycket mer information om mig än ålder och kön och att jag ville ha en mail-flirt.

Jag fick ett 10-tal svar, en del bra och vissa åkte till papperskorgen direkt - hur kan en man tro att jag ska svara på mailet om han börjar med "Min k*k är 19 cm lång"...inte undra på att han är ensam. Lite mer finess bör man ha, det är i alla fall min åsikt...

Jag hade några dolda krav; han skulle ha eftergymnasial utbildning och inga stav- eller syftningsfel i sitt första mail. Så alla de som hastigt hade knåpat ihop ett mail och glömt ett kommatecken, åkte direkt. Jag ville ha en man som kunde uttrycka sig i skrift och göra det väl, det är väl det minsta man kan begära av en mail-vän, eller hur?

Slut del I , fortsättning följer...

Fundamentalist-Ister

Jag är ateist, icketroende...jag tror alltså inte på någon makt/kraft större än mig som påverkar mig - förutom naturligtvis naturlagarna och -krafterna. Är uppvuxen i ett "normaltroende" hem, döpt och konfirmerad, var också länge övertygad om att Gud finns.

Jag har läst en hel del om olika religioner i mitt sökande (som gjort mig än mer övertygad icketroende ateist) och funnit att de flesta stora religioner har samma budskap - inte döda, älska sin nästa osv, ganska självklara förhållningsregler om man lever i ett samhälle.

Berättelserna är också väldigt mytiska...både i Koranen, Bibeln och Tanach (Torah, Neviim o Ketuvim) dom är inte alltid riktade till intellektet utan mer till känslan, för att utveckla vårt samvete, empati och rättvisa. Berättelserna ska lyssnas på, funderas över och man ska försöka implementera kunskapen från berättelserna i sitt eget liv.

Det är när sk religiösa människor börjar tolka skrifterna bokstavligt som det blir obehagligt, det är då det blir fundamentalism - det finns både inom kristendom, judendom och islam och de riktningarna är intoleranta, översittande och har "vi har rätt" attityd. Det är bara "vi" som vandrar den rätta vägen. Alla andra är otrogna, mindre värda och ska omvändas/straffas.

Det är då religionen blir farlig och inte får ignoreras längre.